Margareta Gynning är konstvetare, museiintendent, feministisk forskare och en av deltagarna i Hemslöjdens evenemang Handmade Issues. Tillsammans med evenemangets moderator Robert Fux kommer hon diskutera traditioner och kulturarv. Ska vi se dem som ett hot eller en möjlighet och vilka är det som bestämmer vad som ska räknas som en tradition eller ett kulturarv?
Hej Margareta. Vem är du?
Jag är en intensiv och socialt engagerad person, förste intendent på Nationalmuseum, bildpedagog och feministisk forskare. Under de senaste fyrtio åren har jag, utifrån ett inkluderande och normkritiskt perspektiv producerat utställningar (38) och otaliga pedagogiska program. Jag har skrivit en doktorsavhandling om kvinnliga konstnärsporträtt samt publicerat många böcker, kataloger och artiklar kring den visuella kulturen runt sekelskiftet 1900.
Vad är hemslöjd för dig?
För mig handlar det främst om vikten av att uppvärdera vardagslivet, om hållbarhet och att ifrågasätta gränsen mellan det privata och det offentliga rummet. Definitionen av begreppet hemslöjd har skiftat flera gånger sedan det skapades av nationella krafter under andra hälften av 1800-talet. I traditionell konsthistoria kom hantverk att nedvärderas och hemmet ”kvinnosfären” framställdes som något tidlöst i förhållande till det ”moderna livet” som försiggick i det offentliga livet. Idag står hemslöjd och det handgjorda åter i fokus men nu utifrån ett mera inkluderande perspektiv.
Vad kommer du prata om på Handmade Issues?
Jag är en av de forskare som arbetar med att välja ut vilka konstverk som ska visas upp när Nationalmuseum öppnar igen 2018. Jag är intresserad av nationalism och menar att det är viktigt att diskutera den syn på svenskhet som lanserades av nationalromantiker, som Anders Zorn och Karin och Carl Larsson, och vad den har för konsekvenser för oss idag. Varje tid skapar sina former för kulturens nationalisering. Den populistiska och nationalistiska syn som används politiskt idag baseras emellertid på tanken om ett statiskt, idealiserat och konstruerat förflutet. I ett specifikt sammanhang kan vi visserligen känna igen något som svenskt, men tolkningen av det svenska varierar över tid och rum, Sverige har aldrig varit slutet vare sig för migration eller utländska impulser. Historien är en del av nuet och det är viktigt att vi analyserar och diskuterar hur vi ”kulturarvar” och tillägnar oss olika traditioner. Eftersom kulturarvet inte är statiskt beror det på vilket sätt barn och vuxna lär sig att avkoda de kulturer som de lever och verkar i. Vad är angeläget att behålla och vilka nya traditioner vill vi införliva i vår berättelse.