Insikter från ett liv med hemslöjd

Vilka utmaningar och möjligheter står Hemslöjdens inför? Anna Åhlin Orwin delar med sig av insikter från 20 år inom Hemslöjden när hon nu väljer att gå vidare i karriären.

Anna Åhlin Orwin i mörkblå jeansskjorta mot ljus bakgrund.

När Anna var liten fick hon följa med sin mamma, Kerstin Andersson Åhlin, till olika fårhagar. Då trodde hon att det var för att hon skulle få klappa gulliga små lamm. Senare förstod hon att de var där för att se över ullbeståndet. Efter en hel barndom och 20 år som anställd inom Hemslöjden, i butik och som verksamhetsutvecklare och projektledare, går Anna Åhlin Orwin vidare mot nya mål. Vi passade på att ställa några frågor.

Vilket projekt är du mest stolt över i din karriär?

– Jag var med och projektledde Hemslöjdens uppmärksammade 100-årsjubileum på Liljevalchs, där det kollektiva verket ”Ser du löven för alla träd,” med 2 000 löv från hela Sverige, ingick. Man fick hämta sitt löv på bestämda platser, slöjda till det och lämna in. Utställningen lyfte det som jag ser som kraften i Hemslöjden: Det otroligt stora nätverk och engagemang som finns ute i landet. Det hade aldrig gått att nå ut så brett utan hemslöjdsföreningar, konsulenter och engagerade medlemmar. Läs mer om det kollektiva verket på Liljevalchs här

Löv skapat för Hemslöjdens 100-årsjubileum på Liljevalchs. Lövet, i gröna toner, består av tygrester och gamla symaskinsnålar.

Bengt Svenningsson använde sig av traditionell maskinsydd lappteknik för att skapa sitt löv. Lövet består av tygrester och gamla symaskinsnålar. Foto: Bengt Svenningsson

Hur har din syn på hemslöjd och Hemslöjden förändrats under din karriär?

– När jag började lade jag stort fokus på näringsperspektivet, sälj och sortimentskriterier. Jag var väldigt bestämd kring vad som var rätt och fel, bra och dåligt.

Vi sålde kolfat av stavagran, med väntelista på över ett år. Det fanns bara en person som gjorde faten samtidigt som det var hög efterfrågan.

Det är väldigt svårt att driva en butik på de premisserna, men med tiden blev jag mer och mer bekväm med att säga: Du får vänta. Det är människor som ligger bakom våra produkter. Det är tack vare människor som hemslöjden finns.

På kansliet började jag jobba med att öppna upp och förändra synen på hemslöjd så att alla skulle kunna delta på sina villkor och mina egna pekpinnar suddades ut. Nu ser jag på Hemslöjden som en folkrörelse med möjlighet att förändra världen.

Flätat kolfat i stavagran.

Kolfat i stavagran av Jonas Hasselrot. Foto: Ellinor Hall

Vilka utmaningar och möjligheter ser du att Hemslöjden står inför de närmsta åren?

– Något att fundera på är hur vi öppnar upp utan att stänga ute de yrkesverksamma slöjdarna. Tidigare fanns riksförbundets butik, vi pratade med många utövare och det drevs näringsprojekt. Idag finns inte så många butiker kvar men desto fler slöjdare som Hemslöjden inte har samma kontakt med.

Vart tar gesäller, mästare, studenter m.fl. vägen? Känner de att Hemslöjden är deras forum? Eller hittar de andra vägar? Som det ser ut i dagsläget tror jag att det är så. Men skickliga slöjdare inspirerar nybörjare och gör att fler söker sig till vår gemenskap med ett förhållningssätt som räddar världen.

– Hemslöjden har inte arrangerat något större riksevenemang på flera år. Det finns en poäng med de stora gemensamma projekten, det blir en kraftsamling för hela organisationen. De positiva effekterna kommer efteråt, både nationellt och regionalt. Jag tror att det skulle behövas någon stor, samlade händelse som samlar hela rörelsen på alla nivåer och visar hur kraftfullt det blir när alla hjälps åt.

– Digitaliseringen i samhället skapar stora möjligheter! Vi kan dela med oss av varandras evenemang via nätet eller åka ut och filma slöjdare mitt i skapandeprocessen och sprida kunskapen om varför det där kolfatet av stavagran kostar mycket och tar lång tid att fläta. Om några år kanske vi får se helt digitala medlemsföreningar utan gränser.

Men vad som än händer och hur det än blir får vi aldrig glömma bort vad som driver den här organisationen. Hela hemslöjdsrörelsen står och faller med kvinnorna, för det är nästan alltid kvinnor, i landet som driver våra föreningar, skapar möten och samlingsplatser, skriver motioner, kokar kaffe…mellantiden. Jag är jätteimponerad av alla människor som lägger tid och kraft för att möjliggöra för andra att få göra. Jag tycker det är jättefint!