Elisabet Asp

Elisabets broderier från 50-talet har fått nytt liv – av en slump! Elisabet Asp anställdes som broderidesigner på Stockholms läns och stads hemslöjdsförening på 50-talet. Hemslöjdens butik på Hornsgatan lades ner 1960 och Elisabet gick vidare. Nu har hennes gamla mönster återupptäckts och här berättar hon om sin tid som anställd i föreningen.

Elisabet Asp porträttbild
Väggbonad broderad med jordgubbar.

På Konstfack broderade Elisabet bland annat ett yllebroderi med jordgubbar. Det var anledningen till att hon fick jobbet på Hemslöjden som designer.

Jag är född 1933 i Boden och tog realen med högsta betyg i teckning. Jag ville bli modetecknerska. I början av 50-talet började jag på Konstfack och gick 4 år på textil linje.

Under mitt sista år på Konstfack kom de från Stockholms läns och stads Hemslöjdsförening till skolan och frågade om jag ville bli anställd. De frågade nog för att jag hade bra betyg i just broderi. Jag hade lärt mig att komponera på Konstfack. Man skulle fylla ut varenda vrå och inte lämna en enda fri yta runtomkring.

Under sommarloven -54 och -55 arbetade jag som filialföreståndare för föreningens filial i Öregrund. Där hade jag ansvar för försäljning, skyltning och rådgivning.

Lokal i gamla Bysis

Julbonad från 1950-tal

Till jul skulle det alltid vara ett broderi på en bonad till försäljning.

1956 började jag sedan som formgivare i föreningens lokaler i Stockholm. Alfhild Salvén var chef för Hemslöjden och en kultiverad kvinna. Den jag skulle ersätta var textilkonstnärinna Anna-Maria Elvius som arbetat där i många år och som nu skulle pensioneras. Hon hade formgett broderier och mattor; trasmattor och ryamattor. En bildväv som hon komponerat hänger i matsalen, här där jag bor på Nockebyhem. Motivet föreställer Fredrika Bremers barndomshem på Dalarö.

Tidningsurklipp om Elisabet Asp

Elisabet syr helgbonad. Artikel ur Ica-kuriren.

Hemslöjdens lokaler låg på Söder i ett 1700-talshus på Hornsgatan, med nötta marmortrappor. Det var det före detta kvinnofängelse – spinnhuset och som även kallas Bysis.
Affären och hemslöjdslokalen låg en trappa upp med ingången på sidan. Den hade inte kontakt med framsidan och gatan. Där var det en ölbutik för gubbarna. Det var helknasigt. Min arbetsplats var på översta våningen i en underbar liten ateljé med utsikt över takåsarna.

”Påbörjade arbeten”

Första dagen jag kom till min ateljé träffade jag min blivande arbetskamrat Anita Markelius. Hon gjorde förslag på vävda textilier och mitt arbete var att formge broderier som ”påbörjade arbeten”. De skulle säljas i olika tidskrifter. Idun var en och Ica-kuriren en annan, med stor upplaga. Det färdiga broderiet kunde man se i tidningen, de var fint fotograferade, men ofta i svartvitt. Det stod färgnummer och vilka slags sömmar som skulle ingå. Där fanns också en beställningskupong man fyllde i med namn och adress och hur många broderier man ville beställa. Garn att brodera med följde med i beställningen. Hemslöjden hade sedan några kvinnor som bodde runt om i Stockholm. Dessa skulle påbörja en bit av broderiet på det förtryckta mönstret på tygstyckena. De ”påbörjade arbetena” skickades sedan ut till de som hade beställt dem.

12 stjärnbilder i Ica-kuriren

Broderi med stjärntecknet Väduren

De tolv stjärnbilderna blev en försäljningssuccé, 1958, men ställde till bekymmer för kvinnorna som skulle ”påbörja arbetena” – det var för stora mängder!

När jag skulle komponera tolv stjärnbilder så blev det tidningen Ica-kuriren som åtog sig det. Det numret skulle komma ut den 19 okt 1958. Jag tog ledigt för att åka till Kungliga biblioteket i Humlegården. Där satt jag högst upp i huset och ritade av stjärnbilderna som de såg ut på himlavalvet i mitt skissblock. Jag blev så inspirerad att det gick lätt för mig att sedan komponera de tolv små tavlorna som såldes i Ica-Kuriren.

När jag, många år senare, gick till Skansen med ett av mina barn, Sara, åkte vi upp för rulltrapporna som slutar i ett stort runt rum och på ena sidan visades olika saker från Skansens egendomar i flera glasmontrar. Till min förvåning så ser jag att mina skisser med stjärnbilder var utställda i långa rader. Ingenstans stod det att det vara jag som hade tecknat dem. Så egendomligt. Varifrån Skansen fått tag i dem, det undrar jag.

”Nu får det vara nog”

De broderade stjärnbilderna såldes i hundratal och många beställde samma vecka, i oktober 1958, som det kom ut i tidningen, för att hinna brodera dem som julklappar. Det blev så mycket att göra för brodöserna att de protesterade och sa att ”nu får det vara nog, vi orkar inte åta oss så oerhört mycket att brodera”. Alla textiler som jag komponerade sålde så bra; kuddar, löpare, julbonader. Brodöserna vände sig till butikspersonalen för att på telefon komma med klagomål och säga att de inte hann med att påbörja alla högar med beställningar. Men min chef fru Alfhild Salvén var mycket nöjd med min medverkan och uppmuntrade mig. Hemslöjden hade aldrig sålt så mycket som när jag kom. De hade aldrig haft någon från Konstfack förut.

Ryor på beställning

Alfhild var en bra chef men hon var inte så påhittig själv och kom inte med egna idéer. Det var styrt så till vida att jag skulle göra julbonader till jul, men sedan fick jag göra precis som jag ville. Jag var fri i min formgivning. På Hemslöjden fick vi ibland beställningar på att få en rya gjord och det var Anita Markelius som gjorde dem. Då fick hon komma hem till de som beställt, ofta bodde de på Östermalm, och se vilka färger som skulle passa. De hade mattor på hela golvet och var det någon ruta kvar gjorde man en liten rya och la där. Det var de som hade pengar, som vände sig till oss och jag tänkte att ”hur har de råd med det?”.

Lönen gick till barnpassning

Jag hade själv en ynklig lön och allt gick till att betala de som skötte om Anna, min första dotter. Det var faktiskt så och det var jobbigt. Det fanns ingen barnomsorg på den tiden. Jag satte in en annons i en gratistidning och skrev att jag önskar en äldre dam som skulle promenera och laga lunch till Anna. Men tanterna som kom hade antingen huvudvärk eller mensvärk eller så ville inte deras gubbar att de skulle jobba och vara hemifrån. Jag måste hitta på något annat. En barndomsvän som var hemmafru kunde ta Anna någon vecka.

Jag var en av de första som började jobba och hade barn. Jag ville absolut inte vara ifrån jobbet. Jag hade ju utbildat mig för att jag skulle jobba! Men det var inte populärt. Jag hann i alla fall göra så himla mycket, även om det var trassligt med barnpassningen.

Kyrkotextilier på okänd ort

Förutom broderier komponerade jag ett altarbrun (en 20 cm bred bård framför prästens altare) och ett kläde till predikstolen och sydde en dopklänning av ett tunt och fint linnetyg och broderade vitt i vitt. Tyvärr minns jag inte till vilken kyrka. Jag förstår inte, jag var totalt ointresserad av att veta vilken kyrka det var, på den tiden. Innan jag skulle påbörja kompositionerna fick jag träffa min chefs man, Erik Salvén som var konsthistoriker och en kyrkomedveten person. Vi gick tillsammans till Jernkontoret, stålindustrins branschorganisation i ett ståtligt stenhus vid Kungsträdgården. Där ville han visa mig stora bildplanscher på hur man arbetat med hammare och städ och andra arbeten inom stålindustrin.

Hammare och städ med guldtråd

Jag komponerade altarbrunet och det sydde jag på ett hemvävt tjockt linnetyg i skimrande nyanser. En hammare och ett städ minns jag att jag broderade. För övrigt minns jag inte, bara att jag broderade med guldtråd. Detta dyra garn åkte jag till Söder för att inköpa hos en 80-årig dam som i hela sitt liv hade broderat guldrevärer och epåletter till militäruniformer. Hon bodde fem trappor upp, utan hiss. Så synd att jag inte minns eller fotograferade var i Sverige kyrkan låg. Men i något stålindustriområde låg det förstås!

”Men det där har ju jag gjort!”

För något år sedan, när min dotter Agneta en dag promenerade i city kom hon till Norrlandsgatan. Hon stannade vid butiken Svensk Hemslöjd och köpte ett broderikit och visade broderiet för mig. ”Men det där har ju jag gjort”, sa jag. Det var ett broderi som jag hade komponerat för Hemslöjden. Vi blev båda förvånade och glada och jag minns att det var mitt sista broderi jag sydde innan jag slutade 1960. Bellis hette det. Agneta ringde till butiken Svensk Hemslöjd och frågade om de visste vem som hade komponerat broderiet, men det gjorde de inte. Men de hänvisade till Fingerfärda som gjort det nutida broderikitet.

Fingerfärdas nygjorda broderikit

Kerstin Schmidt, som driver brodeributiken Fingerfärda i Karlshamn hade fått in en gammal broderad kudde till sin butik och hon försökte ta reda på vem som hade gjort kudden i original men gick bet. Hon omarbetade mönster och färger och gjorde ett eget broderikit som numera säljs med förtryckt mönster på linnetyg och garnhärvor uppsatta på pappskiva. Det är så mycket finare paketerat än när det såldes från Hemslöjden och Kerstin har gjort ett jättefint arbete med de nya färgerna! Numera står det mitt namn som upphovskvinna till mönstren från Fingerfärda. Fingerfärda vill hitta fler av mina gamla mönster för att göra nya broderikit av dem.

Efter Hemslöjden

Hemslöjden på Hornsgatan upphörde 1960 och samtidigt slutade jag. Mellan 1960–68 var jag hemma med barnen. Under sommaren -66 broderade jag en pensébukett på vitt ylletyg, som jag sedan sydde en kudde av. På hösten gick jag till tidningen Året runt och visade den. De ville behålla kudden för fotografering. I oktober när jag kom ner i tunnelbanan såg jag till min stora förvåning att Året Runt hade en jättestor reklamaffisch för sitt senaste nummer, med mitt pensébroderi i färg. Jag förstod att de skulle finnas på fler hållplatser utefter Gröna linjen så jag tog med mig mina barn för att visa dem vilken fin reklam deras mamma hade fått!

Guldklocka i stadshuset

Efter min mammaledighet började jag arbeta på Konsument Stockholm Bosättning. Vi gjorde utställningar på Sveavägen och andra ställen och broschyrer för att upplysa konsumenter om vilka varianter och kvaliteter av konsumtionsvaror för hemmet som fanns på marknaden. Jag arbetade i över 30 år och fick även guldklocka i Stadshuset.

Berättat för Marit Engstedt